Orup - Då och nu...

Ni som såg på TV i lördags kan knappast ha missat showen med Lena Philipsson och Orup. Låt oss ta en titt på Orups förflutna med hjälp av två youtubevideos. Orup nu, och Orup då.

2008:

1983:

Peter LeMarc - Nio broars väg

Eftersom Slöve har tjötat om att jag ska uppdatera bloggen, samt fått önska en skiva så kommer här en liten recension av ingen mindre än Peter LeMarc.

Under min barndom har jag flertalet gånger åkt bil. Under några år, när min mor satt i förarsätet skall tilläggas, strömmade det ofta ut musik av Peter LeMarc ut högtalarna. Ibland så mycket att jag kunde flera texter utantill. Nio broars väg är just den plattan som har gått mest och när jag förra året återupptäckte Peter LeMarc var det just den här skivan som jag fastnade för mest.

Titelspåret på skivan, just "Nio broars väg" är en av LeMarcs bästa låtar. Jag är inte mycket för ballader men här lyckas LeMarc verkligen skapa lite liv och rörelse i melodin. Bryggan på den här låten tycker jag är fantastisk.
Att LeMarc inte hamnade i rättighetstubbel i samband med den här skivan är lite underligt eftersom introt till "Du och jag mot världen" låter precis som gamla Sportspegeln. Just den låten är också en av skivans starkaste låtar och här svänger det lite mer om LeMarc än vanligt.

En riktig överraskning på skivan, när jag nu lyssnar på den för första gången på ganska länge, är den helt otippade "Brudbuketten". En riktigt fin sång med framträdande akustisk gitarr och mandolin. Den här låten känns väldigt lite som LeMarc och det kanske är därför jag gillar den, som ett avbrott i den annars så LeMarciska stilen.

Vad kan vi säga om de andra låtarna på skivan då. Många av låtarna känns som rena utfyllnadspår. "En mans tomma löften" är till exempel inte speciellt bra. Öppningsspåret "Ring i dina klockor" är nog det enda förutom redan nämnda spår som är riktigt bra.

Något jag aldrig har förstått mig på är Peter LeMarcs texter. De är inte jättebra, de känns som att han kan säga mer, men låter bli. Det gör att betyget sänks lite, men annars måste jag säga att det här är en av LeMarcs bättre skivor.

Betyg:
5/10

Kurriosa: LeMarcs ursprungliga förnamn Lenn och Marc var en kompromiss eftersom hans mor tyckte att han skulle heta Marcus och hans far tyckte att namnet skulle vara Lennart. När han flyttade till Göteborg justerade han namnet. Det fanns redan en Peter Fransson som sjöng i hårdrockbandet Zorry på Hissingen och därför tog han namnet LeMarc.
LeMarc har under åren släppt 20 skivor varav de två senaste, en liveskiva, kom i år. LeMarc lider av scenskräck vilket gör att spelningar är ganska ovanligt nu för tiden.
För er som vill se hur det gick till på Peter LeMarcs första TV-framträdande i Måndagsbörsen kan titta här:

Ebba Grön - Ebba Grön

När ett band släpper sin tredje fullängdsplatta brukar det ligga en slags negativ mentalitet kring skivan. Fansen jublar självklart, äntligen kan de byta ut den förra skivan från vinylspelaren och ersätta den med en ny, i efterhand brukar de flesta dock se den tredje plattan som den sämsta, speciellt om de två föregångarna har varit ruggigt bra.

När det dessutom handlar om ett av Sveriges största band, Ebba Grön, så måste jag tyvärr erkänna att den tredje och sista skivan inte håller lika hög klass som de tidigare om man ser Ebba Grön som ett punkband. Men om man istället ser Ebba Gröns sista skiva som en rockskiva från ett svenskt rockband i början av 80-talet så förvandlas den direkt till ett riktigt guldkorn.

Vad många inte vet är att basisten Lennart "Fjodor" Eriksson sjöng de flesta låtarna på de tidiga singlarna och den första fullängdaren. Här ges dock Joakim Thåström möjlighet att imponera med sin sång. Fjodor körar mest och även om båda sjunger väldigt bra så passar nog Thåströms smått pubertala röst bäst på den sista och mest popiga plattan.

Skivan inleds starkt med en av de bästa spåren på skivan, "Flyktsoda". En av de tidiga 70-talets bästa poplåtar. I alla hushåll med någorlunda fin musiksmak brukar man hitta Ebba Gröns samlingsplatta där just denna låten finns med. Därför har många hört den. Men har så många egentligen hört skivans bästa låt, "Heroinister och kontorister"? Troligen inte, förutom de hängivna och inbitna fansen. "Heroinister och kontorister" anser jag personligen är en av Ebba Gröns bästa låtar.

Hela skivan osar popig 70-talsrock och då Stry Terrarie är med i bandet på den här skivan förstärks ljudbilden av den lite popiga orgeln.

Det finns dock sämre spår på den här skivan. "Stopp" är ingen jättebralåt och detsamma gäller den ack så överskattade "Die Mauer". Det är ingen bra låt, punkt.

Trots vissa svaga spår och ett mer popigt Ebba Grön så gillar jag faktiskt den här skivan ganska skarpt. Det är som sagt en väldigt bra skiva om man tar Ebba Grön för vad det var vid den här tiden. Ett bra rockband.

Betyg:
6/10

Kurriosa: Ebba Grön anses som Sveriges största punkband genom tiderna. Sångaren och gitarristen Joakim Thåström är idag en stor soloartist. Basisten Lennart "Fjodor" Eriksson spelar idag tillsammans en del med Stefan Sundström och har också gjort en duett tillsammans med Diamond Dogs. Fjodor har också tidigare varit bonde på Gotland. Bandets trummis Gunnar Lindstedt jobbar idag som musiklärare på Fryshuset i Stockholm.

Knutna Nävar - De svarta listornas folk

Nu har jag varit på en patetisk fjortisfest och blivit förbannad. Det innebär att det är dags för en platta som är som opium för skälen då man är riktigt förbannad.

På denna fest pratade vi politik och Sveriges framtid är seriöst i fara med tanke på hur sjukt obildade Sveriges ungdom faktiskt är. När man kommer hem så är det fantastiskt skönt att lyssna på sånggruppen Knutna Nävar.

Så vi tar lite personlig historia: För ungefär 5 år sedan så var jag medlem i Ung Vänster. En välkänd profil i mitt distrikt var den då unge Gustav Landström som jag också blev god vän med. En dag fick jag en bränd skiva som Gustav hade skrivit "Revolutionär musik" på. Här fanns två väldigt besynnerliga låtar. Den ena hette "Lär av historien" och var en halvt seriös förklaring av splitringen av KFLM år 1970. Den skrattade vi ganska gott åt på våra möten. Den andra var en närmast grotesk sång som hyllade Stalin, "Sången om Stalin" heter den. Knutna Nävar var KPML(r)'s sånggrupp och var starkt anslutna till partiet. Dock skrevs aldrig några namn ut på skivomslagen då medlemmarna var rädda för att bli åsiktsregistrerade av SÄPO.

Alla med någorlunda bildning känner faktiskt till Knutna Nävar och de flesta kan ibland också sjunga några rader på "Sången om Stalin" med ganska ironisk ton. Men om vi ska vara lite seriösa så måste vi granska. För den här skivan har faktiskt några riktigt kvalitativa sånger. Skivans inledning "Den svarta listans folk" är en ganska bra visa och än så länge håller jag med om vad Knutna Nävar sjunger om. Lite senare på samma sida hittar vi "Greppet hårdnar" som är en riktigt fin visa om en man som har blivit avskedad från sin fabrik. Jag sympatiserar fortfarande med Knutna Nävar. Vidare följer en låt som slår många av de mer etablerade progglåtarna, "Strejken på Arendal" heter den och behandlar just densamma. Visst, här finns det vissa formuleringar som kanske inte är helt okej men det är fortfarande en ganska bra progglåt.

Nästa sida inleds med en tolkning av kampsången "Bella Ciao". Knutna Nävar verkar dock tycka att originalet är lite för småborgerligt så de har gjort tolkningen "I alla länder". Här börjar det ärligt talat balla ut lite om man ser till texterna. Anser verkligen en hederlig Göteborgare att Peking är huvudstaden över alla? Nja, här är det nog lite överdrivet.
Nästa låt som man kan skriva om är den välkända "Sången om Stalin". Jag kan inte direkt säga att jag är Stalinist, dock är jag leninist men det är en helt annan historia. Just den här sången tycker jag är fantastisk att använda för att få folk som man tycker är dryga att bli sura på än. Hade jag varit lite fullare i afton hade jag absolut skrålat några rader på "Sången om Stalin".

Sista spåret på skivan är en sång som heter "Arbetarbröder". Här kan vi verkligen snacka om sovjetromantism. Här behöver jag egentligen inte skriva så mycket utan jag hänvisar till samma sak som jag skrev om föregående sång.

Just nu känner jag mig ganska revolutionär så skivan får ett ganska högt betyg. Även om jag inte alltid tycker att den här skivan är lika bra så måste man komma ihåg att det här är ett väldigt bra tidsdokument som bör uppmärksammas.

Betyg:
8/10

Kuriosa: Knutna Nävar skrev aldrig ut sina namn på skivorna då de var rädda att bli åsiktsregistrerade av SÄPO. Vissa av medlemmarna har dock trätt fram i efterhand. Knutna Nävar föddes ur FNL-grupperna och främst från sånggruppen Freedom Singers.
En av medlemmarna i Knutna Nävar var skådespelaren Anders Lönnbro som har spelat just r:are i TV-serierna Hammarkullen och Upp till Kamp. Det även Anders Lönnbro som gör Svarte Petters röst i den tecknade barnserien Långbens galna gäng. Anders Lönnbro sjöng dock nästan bara på de första skivorna och det är även han som sjunger och pratar i "Lär av historien".
Väldigt få medlemmar från Knutna Nävar har trätt fram så det är fortfarande ett mysterium vilka fler som var med i gruppen. Sångerskan Brita Josefsson har dock dementerat att hon var medlem i gruppen.