Punkdokumentär

Här har det inte uppdaterats på ett tag men nu hittade jag två häftiga dokumentärer gjorda av några trevliga Sthlms-punkare. Kvaliteten är inte den bästa då de är gjorda helt utan budget men det är viktiga tidsdokument över våran punkvåg. Den som jag har växt upp med och det är många vänner som syns i filmerna. Den andra filmen är bättre både innehållsmässigt och kvalitetsmässigt men jag lägger upp båda för att ni ska kunna se båda.

Spritbaletten

Som jag nämnt tidigare här någongång så besökte jag i somras den superba festivalen Kompledigt i Köping, där denna lilla konstalation inledde festivalen. Tyvärr så är detta ett klipp som är filmat någon vecka senare i Stockholm.
I orkestern ingår:
Dan Viktor - Sång och gitarr
Stefan Sundström - Sång
Johan Johansson - Sång och gitarr
Richard Donatello - Bas
samt okänd trummis och okänd organist.

Har även för mig att Kjell Höglund brukar ingå i orkestern men tyvärr så var han varken med i Köping eller Stockholm.
När kommer debutskivan?

Dagens punkdänga

Kneget från Göteborg är alldeles för bortglömda, och inte allt för populära under sin relativt korta livstid. Jag träffade bandets sångare på Carmen i Stockholm för runt 3 år sedan och har aldrig träffat någon med så bred Göteborgska. Kan sången bli annat än bra då? På trummor ser vi även Johan Rievén, tidigare trummslagare i hårdrocksbandet LOK.
Kolla in videon, njut och hojta till om ni har skivan liggandes hemma och vill bli av med den.

Orup - Då och nu...

Ni som såg på TV i lördags kan knappast ha missat showen med Lena Philipsson och Orup. Låt oss ta en titt på Orups förflutna med hjälp av två youtubevideos. Orup nu, och Orup då.

2008:

1983:

Peter LeMarc - Nio broars väg

Eftersom Slöve har tjötat om att jag ska uppdatera bloggen, samt fått önska en skiva så kommer här en liten recension av ingen mindre än Peter LeMarc.

Under min barndom har jag flertalet gånger åkt bil. Under några år, när min mor satt i förarsätet skall tilläggas, strömmade det ofta ut musik av Peter LeMarc ut högtalarna. Ibland så mycket att jag kunde flera texter utantill. Nio broars väg är just den plattan som har gått mest och när jag förra året återupptäckte Peter LeMarc var det just den här skivan som jag fastnade för mest.

Titelspåret på skivan, just "Nio broars väg" är en av LeMarcs bästa låtar. Jag är inte mycket för ballader men här lyckas LeMarc verkligen skapa lite liv och rörelse i melodin. Bryggan på den här låten tycker jag är fantastisk.
Att LeMarc inte hamnade i rättighetstubbel i samband med den här skivan är lite underligt eftersom introt till "Du och jag mot världen" låter precis som gamla Sportspegeln. Just den låten är också en av skivans starkaste låtar och här svänger det lite mer om LeMarc än vanligt.

En riktig överraskning på skivan, när jag nu lyssnar på den för första gången på ganska länge, är den helt otippade "Brudbuketten". En riktigt fin sång med framträdande akustisk gitarr och mandolin. Den här låten känns väldigt lite som LeMarc och det kanske är därför jag gillar den, som ett avbrott i den annars så LeMarciska stilen.

Vad kan vi säga om de andra låtarna på skivan då. Många av låtarna känns som rena utfyllnadspår. "En mans tomma löften" är till exempel inte speciellt bra. Öppningsspåret "Ring i dina klockor" är nog det enda förutom redan nämnda spår som är riktigt bra.

Något jag aldrig har förstått mig på är Peter LeMarcs texter. De är inte jättebra, de känns som att han kan säga mer, men låter bli. Det gör att betyget sänks lite, men annars måste jag säga att det här är en av LeMarcs bättre skivor.

Betyg:
5/10

Kurriosa: LeMarcs ursprungliga förnamn Lenn och Marc var en kompromiss eftersom hans mor tyckte att han skulle heta Marcus och hans far tyckte att namnet skulle vara Lennart. När han flyttade till Göteborg justerade han namnet. Det fanns redan en Peter Fransson som sjöng i hårdrockbandet Zorry på Hissingen och därför tog han namnet LeMarc.
LeMarc har under åren släppt 20 skivor varav de två senaste, en liveskiva, kom i år. LeMarc lider av scenskräck vilket gör att spelningar är ganska ovanligt nu för tiden.
För er som vill se hur det gick till på Peter LeMarcs första TV-framträdande i Måndagsbörsen kan titta här:

Ebba Grön - Ebba Grön

När ett band släpper sin tredje fullängdsplatta brukar det ligga en slags negativ mentalitet kring skivan. Fansen jublar självklart, äntligen kan de byta ut den förra skivan från vinylspelaren och ersätta den med en ny, i efterhand brukar de flesta dock se den tredje plattan som den sämsta, speciellt om de två föregångarna har varit ruggigt bra.

När det dessutom handlar om ett av Sveriges största band, Ebba Grön, så måste jag tyvärr erkänna att den tredje och sista skivan inte håller lika hög klass som de tidigare om man ser Ebba Grön som ett punkband. Men om man istället ser Ebba Gröns sista skiva som en rockskiva från ett svenskt rockband i början av 80-talet så förvandlas den direkt till ett riktigt guldkorn.

Vad många inte vet är att basisten Lennart "Fjodor" Eriksson sjöng de flesta låtarna på de tidiga singlarna och den första fullängdaren. Här ges dock Joakim Thåström möjlighet att imponera med sin sång. Fjodor körar mest och även om båda sjunger väldigt bra så passar nog Thåströms smått pubertala röst bäst på den sista och mest popiga plattan.

Skivan inleds starkt med en av de bästa spåren på skivan, "Flyktsoda". En av de tidiga 70-talets bästa poplåtar. I alla hushåll med någorlunda fin musiksmak brukar man hitta Ebba Gröns samlingsplatta där just denna låten finns med. Därför har många hört den. Men har så många egentligen hört skivans bästa låt, "Heroinister och kontorister"? Troligen inte, förutom de hängivna och inbitna fansen. "Heroinister och kontorister" anser jag personligen är en av Ebba Gröns bästa låtar.

Hela skivan osar popig 70-talsrock och då Stry Terrarie är med i bandet på den här skivan förstärks ljudbilden av den lite popiga orgeln.

Det finns dock sämre spår på den här skivan. "Stopp" är ingen jättebralåt och detsamma gäller den ack så överskattade "Die Mauer". Det är ingen bra låt, punkt.

Trots vissa svaga spår och ett mer popigt Ebba Grön så gillar jag faktiskt den här skivan ganska skarpt. Det är som sagt en väldigt bra skiva om man tar Ebba Grön för vad det var vid den här tiden. Ett bra rockband.

Betyg:
6/10

Kurriosa: Ebba Grön anses som Sveriges största punkband genom tiderna. Sångaren och gitarristen Joakim Thåström är idag en stor soloartist. Basisten Lennart "Fjodor" Eriksson spelar idag tillsammans en del med Stefan Sundström och har också gjort en duett tillsammans med Diamond Dogs. Fjodor har också tidigare varit bonde på Gotland. Bandets trummis Gunnar Lindstedt jobbar idag som musiklärare på Fryshuset i Stockholm.

Knutna Nävar - De svarta listornas folk

Nu har jag varit på en patetisk fjortisfest och blivit förbannad. Det innebär att det är dags för en platta som är som opium för skälen då man är riktigt förbannad.

På denna fest pratade vi politik och Sveriges framtid är seriöst i fara med tanke på hur sjukt obildade Sveriges ungdom faktiskt är. När man kommer hem så är det fantastiskt skönt att lyssna på sånggruppen Knutna Nävar.

Så vi tar lite personlig historia: För ungefär 5 år sedan så var jag medlem i Ung Vänster. En välkänd profil i mitt distrikt var den då unge Gustav Landström som jag också blev god vän med. En dag fick jag en bränd skiva som Gustav hade skrivit "Revolutionär musik" på. Här fanns två väldigt besynnerliga låtar. Den ena hette "Lär av historien" och var en halvt seriös förklaring av splitringen av KFLM år 1970. Den skrattade vi ganska gott åt på våra möten. Den andra var en närmast grotesk sång som hyllade Stalin, "Sången om Stalin" heter den. Knutna Nävar var KPML(r)'s sånggrupp och var starkt anslutna till partiet. Dock skrevs aldrig några namn ut på skivomslagen då medlemmarna var rädda för att bli åsiktsregistrerade av SÄPO.

Alla med någorlunda bildning känner faktiskt till Knutna Nävar och de flesta kan ibland också sjunga några rader på "Sången om Stalin" med ganska ironisk ton. Men om vi ska vara lite seriösa så måste vi granska. För den här skivan har faktiskt några riktigt kvalitativa sånger. Skivans inledning "Den svarta listans folk" är en ganska bra visa och än så länge håller jag med om vad Knutna Nävar sjunger om. Lite senare på samma sida hittar vi "Greppet hårdnar" som är en riktigt fin visa om en man som har blivit avskedad från sin fabrik. Jag sympatiserar fortfarande med Knutna Nävar. Vidare följer en låt som slår många av de mer etablerade progglåtarna, "Strejken på Arendal" heter den och behandlar just densamma. Visst, här finns det vissa formuleringar som kanske inte är helt okej men det är fortfarande en ganska bra progglåt.

Nästa sida inleds med en tolkning av kampsången "Bella Ciao". Knutna Nävar verkar dock tycka att originalet är lite för småborgerligt så de har gjort tolkningen "I alla länder". Här börjar det ärligt talat balla ut lite om man ser till texterna. Anser verkligen en hederlig Göteborgare att Peking är huvudstaden över alla? Nja, här är det nog lite överdrivet.
Nästa låt som man kan skriva om är den välkända "Sången om Stalin". Jag kan inte direkt säga att jag är Stalinist, dock är jag leninist men det är en helt annan historia. Just den här sången tycker jag är fantastisk att använda för att få folk som man tycker är dryga att bli sura på än. Hade jag varit lite fullare i afton hade jag absolut skrålat några rader på "Sången om Stalin".

Sista spåret på skivan är en sång som heter "Arbetarbröder". Här kan vi verkligen snacka om sovjetromantism. Här behöver jag egentligen inte skriva så mycket utan jag hänvisar till samma sak som jag skrev om föregående sång.

Just nu känner jag mig ganska revolutionär så skivan får ett ganska högt betyg. Även om jag inte alltid tycker att den här skivan är lika bra så måste man komma ihåg att det här är ett väldigt bra tidsdokument som bör uppmärksammas.

Betyg:
8/10

Kuriosa: Knutna Nävar skrev aldrig ut sina namn på skivorna då de var rädda att bli åsiktsregistrerade av SÄPO. Vissa av medlemmarna har dock trätt fram i efterhand. Knutna Nävar föddes ur FNL-grupperna och främst från sånggruppen Freedom Singers.
En av medlemmarna i Knutna Nävar var skådespelaren Anders Lönnbro som har spelat just r:are i TV-serierna Hammarkullen och Upp till Kamp. Det även Anders Lönnbro som gör Svarte Petters röst i den tecknade barnserien Långbens galna gäng. Anders Lönnbro sjöng dock nästan bara på de första skivorna och det är även han som sjunger och pratar i "Lär av historien".
Väldigt få medlemmar från Knutna Nävar har trätt fram så det är fortfarande ett mysterium vilka fler som var med i gruppen. Sångerskan Brita Josefsson har dock dementerat att hon var medlem i gruppen.

Anders F Rönnblom - F-Box

Det här är pinsamt men sant. Även om jag är fyra år äldre än min syrra så var faktiskt hon före mig att upptäcka Anders F Rönnblom. Frågan är bara om det ligger någon större heder i detta upptäckande. Anders F är omåttligt populär men frågan är bara om det är befogat eller om folk bara har jävligt dålig smak? Jag är så jävla tveksam. Låt mig ta en rökpaus för att avgöra saken.

Paus

Ok.. Nu har jag tagit en rökpaus och egentligen har jag sagt att jag inte ska skriva recensioner på fyllan men det sket sig idag. Dessutom har jag fixat en affisch med Lars Demian till en polare men hon är så ohövlig att han inte svarar i telefon klockan 01:41. Men nu var det Anders F Rönnblom vi skulle skriva om.

Anders F har gjort två svinigt bra poplåtar som heter "Det är inte snön som faller" och "Europa brinner". Den här boxen innehåller 18 CD-skivor med 250 låtar och det är fan pinsamt att en en sådan samling inte innehåller mer än två hitlåtar. Visst de två låtarna är fantastiskt bra men va fan, 18 CD-skivor med två riktigt bra låtar. Det är skandal.

Men låt mig, till Rönnbloms försvar, skriva några rader om de två bra låtarna. "Det är inte snön som faller" kan vara Sveriges bästa jullåt genom tiderna. Så här ska verkligen en bra poplåt låta. Om vi ser till "Europa brinner" så är det en fantastisk dänga med sköna taktbyten och i dessa två låtar sjunger verkligen Anders fantastiskt bra. Men i övrigt är det verkligen fruktansvärt dåligt. Vad fan tänker karln på?

Om folk tycker att Kjell Höglund är svårtolkad så är det ingenting mot vad Anders F Rönnblom är. Om man vill veta vad Kjell Höglund sjunger om kan man bara besöka närmaste bibliotek men Rönnblom går betydligt djupare i sin hjärna och vissa formuleringar är så flummiga så självaste Bo Anders Persson skulle gå i taket av förundran.

En artist som har släppt 21 fullängdare borde kunna prestera bättre än detta men det lyckas inte Rönnblom med och jag förstår verkligen mig inte på de personer som kan tänka sig att se honom akustiskt vilket jag var tvungen att stå ut med förra veckan. Anders F Rönnblom funkar med sitt popiga 80-talskomp. Annars är det verkligen fruktansvärt.

Betyg:

2/10

Kuriosa: Rönnblom tillhörde pionjärerna när det gällde att kombinera visor och rock i Sverige och var också tidigt med att sjunga rock på svenska. Åren 1971-73 tillhörde han de artister som var ansågs mest lovande och intressant när det gällde rockens utveckling i Sverige. Det riktigt stora folkliga genombrottet uteblev dock, trots att kanske främst "Ramlösa Kvarn" blev mycket uppskattad. Rönnblom tillhörde aldrig den alternativa musikrörelsen "proggen", trots att han verkade under dess storhetstid och trots att många av hans texter präglades av samhällsengagemang. Mer speciell är den personliga folkhemsvariant av amerikansk beatpoesi som lyfter många texter med sina unika bildkopplingar.
Åren 1980-1984 var Rönnblom återigen nära ett stort genombrott som artist efter hits som "Jag kysste henne våldsamt", "Det är inte snön som faller" och "Europa brinner". Den riktiga storsuccén som skulle gjort honom folkkär har dock aldrig kommit. Han har dock ett troget följe fans av vilka de mest ihärdiga brukar benämnas "F-heads". I och med samlingsboxen, nya plattor och regelbundet livespelande har Rönnblom på 2000-talet nått en ny topp i sin långa karriär. Vid sidan av musiken har han drivit designbyrån Matchbox tillsammans med fotografen Mariann Eklund.

Perssons Pack - Sekunder i Sverige

Efter en massiv kritik från min föredetta granne Alfred måste jag idag skriva om en skiva med Perssons Pack, och det passar bra då jag såg dess sångare Per Persson live i förrgår.

Jag gillar verkligen banden som följde i det jag kallar för "Jakob Hellman-vågen". Det vill säga band och artister med mandolin, dragspel och andra folkliga instrument. Sinn Fenn, Magnus Johansson och så de mest framgångsrika av dem alla; Perssons Pack.
Trots Packets storhet så har jag verkligen aldrig fastnat för dem. Varför vet jag inte riktigt men det kan ha att göra med att melodierna verkligen inte sätter sig. Och jag har verkligen försökt, det skall erkännas, men jag tycker fan inte att det är så bra som folk vill påstå.

Sekunder i Sverige får anses som Packets bästa skiva eftersom bandets bästa låt överhuvudtaget är öppningspåret "Vi går ut". Även "I all vår tid" är helt ok.

Även om Per Persson har svenskt rekord i ölhävning så tycker jag inte att detta är överdrivet bra. Det medför relativt lågt betyg och ingen vidare skrivlust.

Betyg:
3/10

Kuriosa: Per Persson spelade under 80-talet bas i Dead Scouts och framförallt Traste Lindéns Kvintett. I den nuvarande sättningen av Perssons Pack medverkar Love Antell som även syns som sångare i popgruppen Florence Valentin. Många nutida svenska popstjärnor säger sig ha blivit influerade och inspirerade av Per Perssons jordnära texter. I programmet "Sommar" berättade t ex Lars Winnerbäck att Per Perssons musik och texter borde ha blivit belönade med flera Grammisar, Rockbjörnar mm. ÄvenHåkan Hellström har sagt sig inspirerats av Perssons musik.

Dan Viktor - Dan Andersson sjunger Dan Andersson

På grund av att jag i morgon åker iväg till Köping och går på visfestival så får denna aftons skiva bli en av festivalens medverkande.

Känner ni till Sofia Karlsson? Hon slog igenom med dunder och brak efter en skiva med tolkningar av Dan Andersson. Jag avskyr Sofia Karlsson! Det kräver en liten förklaring. Sofia Karlsson framställer Dan Andersson som en kärlekspoet. Är det en korrekt beskrivning? Skulle Dan Andersson själv, om han var i livet, gå med på den beskrivningen. Det finns en annan sida av Dan Andersson där han diktar om det rent av förjävliga livet i Finnskogarna i början av förra seklet, självmord, fylla och livet i den värsta arbetsplats en människa kan ha enligt Dan Andersson; en kolmila.

Den som förmedlar den här bilden bäst är hans namne Dan Viktor Andersson från Göteborg. Om Sofia Karlssons Dan Andersson-tolkningar är någonting man plockar fram för att må bra så borde Dan Viktors tolkningar vara rena motsatsen. Ändå är det inte riktigt sanningen då Dan Viktor tolkar visorna med stor glädje och inlevelse och till och med självmordsballaden "Per Ols Per Erik" har ett såpass glatt komp att man inte kan annat än le. Men visst har skivan även lite mörkare låtar såsom "En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman". Det verkar som att Dan Viktor har granskat verken in i minsta detalj för att sedan tolka med exakt så mycket inlevelse som behövs.

Skivan inleds med en otroligt bra tolkning av den ack så kända "Jungman Jansson". Här har Dan Viktor dragit upp tempot i ett liknande punktempo ackompanjerat av gitarr, bas och fiol. Vidare följer min favorit på hela skivan och den biten heter "Ett rus". Titeln borde väl tala för sig själv, en man ligger och rullar sig på Stånghedens grus och har lämnat kvinnan som kallade honom för svin att ensam vakta boskap och barn. Enkelt komp och så mycket inlevelse att jag nästan ryser. Dan Viktor borde även kunna göra karriär inom skådespeleri.

En låt som den bevandrade visnörden känner igen är "Brooklandsvägen" som har tolkats otaliga gånger. Visst gör Dan Viktor en bra tolkning men efter att ha hört Perssons Packs version av låten så är tyvärr inte Dan Viktors version lika bra.

Ju mer man lyssnar på den här skivan så upptäcker man vilken skön kille Dan Andersson måste ha varit under sin levnad. På omslaget ser vi en otroligt gammal bild på upphovsmannen när han utklädd till kvinna driver gäck med etnologerna i Finngruvan 1919. Han har hängt på sig en skylt med texten "blind och dövstum".

Skulle Sofia Karlsson uppmärksamma samma bild? Knappast! Låt Dan Viktor sköta det här.

Betyg:

7/10

Kuriosa: Dan Viktor Andersson är född utanför Västerås och spelade tidigare med punkbandet Hydrogenium. Bor idag i Göteborg och spelar otroligt flitigt i hemstaden med dess omnejd. Dan Viktor är även medlem i musikkonstalationerna Idiotteatern (med Gunnar Källström och Petter Eriksson) och Spritbaletten (med Johan Johansson och Kjell Höglund). Enligt vad han själv berättat för undertecknad jobbar han i Trollhättans kloaksystem och har fått ett tuggummi under foten på bokmässan 2006.

http://www.danviktor.com/

Doktor Kosmos - Hallå!

När ett band gör en så kallad temaplatta brukar det inte bli så bra. Om ett band dessutom är så otroligt tråkiga så att de inte har något annat att skriva om än sig själva så bör det bli katastrof. Doktor Kosmos senaste platta är en så kallad temaplatta där texterna enbart handlar om dem själva. Trots det lyckas Doktor Kosmos klämma in tillräckligt mycket samhällskritik i texterna att det funkar utmärkt ändå.

När jag första gången såg Doktor Kosmos utomhus i en park i Uppsala, utan band, för en jävla massa år sedan förstod jag att det här bandet är riktigt bra. På ett sätt är de otroligt unika som lyckas knyta an innehåll som egentligen är direkt hämtad från proggen med en stor dos elektro och synthpop. Live har de alltid varit ett kraftpaket, mycket på grund av sångaren Uje Brandelius utstrålning, men även ljudbilden har varit riktigt mustig på grund av att Uje har lyckats hantera sitt klaver samtidigt som han sjunger och spelar basklaviatur med den andra handen. Tyvärr så har basklaviaturen tonats ner på den här plattan och bandets tidigare gitarrist Martin Aagård har gått över mer och mer till att spela bas vilket inte ger samma tryck i ljudbilden.

Den obligatoriska "Hata-moderaterna-låten" är självklart med och heter på den här plattan "Doktor Kosmos gör en låt" och har en riktigt tokrolig text om en tjej som inte kan bli ihop med den snygga killen eftersom han är moderat. En annan riktigt grym låt är "Doktor Kosmos spelar på Tensta torg" vilket förmodligen är den bästa låten på skivan tillsammans med "Doktor Kosmos lägger upp en mediestrategi" vars text dissar en hel rad aktörer inom popscenen såsom Jocke Berg, The Knife och Håkan Hellström.

Det finns dock två riktiga bottennapp. "Doktor Kosmos har bandmöte" och "Doktor Kosmos släpper en skiva". Den sistnämnda är verkligen otroligt dålig för att vara Doktor Kosmos.

Det finns dock ett stort frågetecken när det gäller den här skivan som förmodligen bara jag tänker på när jag lyssnar på den. I den inledande textraden sjunger Uje: "Bokaren ringde, toppengig på gång, 40 papp på nån sorts festival". Doktor Kosmos låg tidigare på Hultsfredsbaserade Skrikhult Productions där min lärare tidigare arbetade. Är de honom som Doktor Kosmos besjunger? Lyssnar man på hela texten till "Doktor Kosmos spelar på Pepsifestivalen" så är det fan en bedrift av magistern att få in ett starkt uttalat socialistiskt band på en superkommersiell reklamfestival. Hatten av!

Hur som helst så är det här en toppenplatta som har gått varm i min stereo den senaste tiden. Den är betydligt bättre en den förra skivan Ett enkelt svar men kommer dock inte upp i samma klass som den fantastiska Reportage.

Köptvång!

Betyg:

8/10

Kuriosa: Uje Brandelius farfar var bror till den ack så store vissångaren Harry Brandelius. Uje har tidigare jobbat som journalist och programledare för Sveriges Radio. Den tidigare medlemmen Catti Brandelius aka Miss Universum efter tiden med Doktor Kosmos gett ut ett antal skivor och en diktsamling. Catti är även krönikör i Svenska Dagbladet och Ordfront. Trummisen Henrik Svensson har spelat tillsammans med diverse andra band som Fint tillsammans och Hets och har även gjort filmmusik. Gitarristen/Basisten Martin Aagård är enligt undertecknad slående lik Fredrik Wikingsson i programledarduon Filip och Fredrik.

De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell

Rockparty har släppt lite nya akter inför hösten och efter lite tjat från undertecknad så får vi äntligen uppleva De lyckliga kompisarna i Hultsfred.

Det ska tilläggas att DLK faktiskt är mitt gamla favoritband. Det var absolut DLK som fick in mig på trallpunken när det begav sig för sisådär 6 år sedan. Jag tycker om det mesta som Mart Hällgren har gjort men håller nog UBBA högst av allt. Det betyder dock inte att DLK är dåliga, absolut inte. Speciellt Le som en fotomodell är riktigt bra.

Skivan inleds med "Troll & Häxor" som slår an tonen direkt mot nazister och andra främlingsfientliga typer. Här går det undan så det är svårt att följa med i texten om man inte har texthäftet framför sig.

Det var några år sedan jag faktiskt lyssnade igenom den här skivan ordentligt och den största överraskningen är den totalt bortglömda "Ölstugan som inte finns" som vi finner som spår nummer två.

Skivan innehåller dock några låtar som är så otroligt uttjatade att jag faktiskt inte tycker att de är så värst vassa längre. Men så fort jag hör låtarna live blir jag otroligt glad och kan sjunga med i texterna, men va fan, på skiva är de otroligt uttjatade. Låtarna som jag främst tänker på är den otroligt uttjatade "Egon", den pubertala "Dit kuken pekar" och den fruktansvärt feltolkade "Dricka sprit och hålla käften". Hur många 16-åringar som står med vodkan i handen och skrålar på denna dänga har förstått att den egentligen handlar om EU? Folk är idioter!

Ljudbilden på Le som en fotomodell är inte optimal och det märks främst i "Impad" som är en riktigt bra låt om det inte vore för det sunkiga ljudet.

Nu ska det tilläggas att det är CD-versionen av skivan som jag skriver om, vilket innebär att fyra bonuslåtar medföljer. Om man bortser från "Dit kuken pekar" så är det faktiskt några av skivans bästa spår. Både "Scania-Hjon" och "Röd Fredag" är två personliga favoriter som återfinns på bandets första 7":a som heter just Scania-Hjon.

Men usch vad ljudbilden förstör den här skivan mer och mer när jag lyssnar på den. Många låtar är otroligt mycket bättre på liveskivan Live på Kafé 44 vilket också var den första trallpunkskivan jag någonsin köpte. En låt som "Smet" är betydligt bättre på liveskivan. En låt som dock inte är lika bra på liveskivan är "Vi är De lyckliga kompisarna", den är dock inte jättebra på Le som en fotomodell heller för den delen. Absolut bäst är den på 7":an Scania-Hjon.

Skivans två bästa spår heter dock "Le som en fotomodell" och "Tänk om jag vore". Här spelar inte den dåliga ljudbilden någon roll för det är två fantastiskt bra låtar.

Ok, om vi ska försöka oss på ett betyg. Ifall jag hade recenserat den här skivan för fem år sedan så hade jag tyckt att det var världens bästa skiva någonsin. Det tycker jag inte idag och skivan har försämrats oerhört i mina öron, mycket på grund av den dåliga ljudbilden. Visserligen är det här en milstolpe inom svensk punkhistoria men va fan, det finns bättre trallpunk även om denna var först.

Betyg:

6/10

Kuriosa: De lyckliga kompisarna hann spela i många olika konstellationer och den enda gemensamma nämnaren är sångaren och basisten Mart Hällgren. I våras återförenades DLK, dock endast med Mart och trummisen Jouni Haapala som orginalmedlemmar, och en ny skiva är i planeringsstadiet.

Mart Hällgren har även spelat med band som Ubba, Krymplings, Greven & James och enmansbandet Total Egon. Mart jobbar idag som lärare men spelar fortfarande aktivt med olika band.

Under en period spelade Mart Hällgren gitarr och sjöng då basen hanterades av Kristoffer Roth som senare blev medlem i bandet Hets och även har producerat skivor åt bland annat Doktor Kosmos. Jouni Haapala är en mångsidig trummis som blandannat har synts i melodifestivalen och bakom artister som Darin. Bröderna Daniel och Joakim Levin som spelade tillsammans med DLK ett tag driver idag klädföretaget Nudie Jeans.

Dan Berglund - Såna som vi...

Vi håller oss kvar på temat vispoeter och föreställer här den största inom genren enligt mig. Dan Berglund! Smaka på det namnet, jag ryser varje gång jag ser det i skriven text. Det skulle förmodligen inte Svenne Banan göra men Dan Berglund betyder oerhört mycket för mig.

Dan Frejvid Berglund debuterade på en solidaritetskväll för strejkande hamnarbetare i Göteborg 1974. Då var Dan blott 21 år gammal och steg upp på scenen i Marx-Engelshuset i Göteborg, hemvist för KPML(r) (Kommunistiska partiet Marxist-leninisterna revolutionärerna). I publiken satt skådespelaren Sven Wollter som för två år sedan beskrev sitt första möte med den unge poeten som en religiös uppenbarelse.

Dan gav ut LP'n En järnarbetares visor och fick en stark koppling till partiet. Visorna handlade om arbetande män och allmän misär framförallt i Göteborg. Dan gjorde ytterligare två skivor på partiets etikett Proletärkultur innan han i början av 80-talet sålde gitarren och bröt med partiet.

Det var tyst i några år men 1988 kom mästerverket Vildmarken. Här är politiken väldigt nedtonad och skivan är väldigt märkt av 80-talets ljudbild. Men vad gör det? Låtarna är totala mästerverk.

Men det var inte om Vildmarken eller Dans tidigare plattor vi skulle skriva om utan vi ska nu koncentrera oss på skivan som kom förra året. Då hade det varit tyst från Dan i nästan 10 år men nu var det dags igen.

Resultatet är skivan Såna som vi... Dan går tillbaka till det lite äldre soundet och låtarna är helt akustiska. Texterna är svårare att bestämma vad de kommer från. De flesta texterna känns väldigt aktuella även om de nu besjungs av en 54-årig hemmaman istället för en 21-årig obstinat hamnarbetare. I skivans inledande spår heter "Loser" och är även skivans bästa. Dan sjunger också en hel del om sina ungdomsår i blandannat "Såna som vi" där jag tippar på att det är det glada 70-talet som beskrivs med Löwenbreü och Pustervikkällaren. I "Wellamo" sjunger Dan om båten som han kom till Sverige med när han som barn flyttade från Finland. Även i "Partisanen" besjungs ungdomsåren i partiet.

En återkommande karaktär i Dans visor är Frasse Swahn. Han dök upp för första gången på skivan Vildmarken i sången "Frasse Swahns Romance". På Såna som vi... återkommer han två gånger. Först i "Frasse Swahns frälsning" som jag inte tycker är en jättebra låt. I skivans avslutande spår dyker Frasse Swahn upp igen och den här gången har han hamnat i Albanien. Även här besjungs Dans ungdomsår då han tillsammans med paritet åkte till Albanien för att betrakta systemet och dela ut nålar med Stalin till kamraterna.

Hur bra är då den här skivan? Den är faktiskt väldigt bra men blir dessvärre lite seg mot slutet. Det finns inte direkt någon låt som sticker ut på skivan då alla spår är akustiska. Vissa låtar skulle absolut ha behövts kryddas med bättre komp. På skivan finns två riktigt gräsliga spår. Dels den oerhört sega "Då klär hon av sig allt" men även "Hymn" som är en duett med den sliskiga Sofia Karlsson som jag aldrig har förstått mig på. Det retliga med "Hymn" är att låten egentligen är oerhört bra när Dan spelar den själv men tillsammans med Sofia Karlsson så tappar den helt sin charm.

Bäst på skivan är "Loser", "Partisanen" och "Wellamo".

Låt oss inte vänta 10 år på nästa skiva Dan! Och krydda med lite bättre komp så kan ett mästerverk vara möjligt.

Betyg:

7/10

Kuriosa: Dan spelar live lite då och då och om han spelar i närheten borde han ses. 1999 gavs en livsnödvändig samling ut med låtar från Dans två politiska skivor. Samlingen heter "Mina herrar" och håller på att ta slut så skynda er på att köpa! Även en tributeplatta har gjort till Dan, den heter "Endera Dan" och där medverkar blandandra Johan Johansson, Jan Hammarlund och EAK.

Författaren Renzo Aneröd, som förövrigt gav ut samlingsskivan "Mina herrar", håller Dan väldigt högt och Dans texter har även synts i hans böcker. Även manusförfattaren Peter Birro gillar Dan Berglund och personer ur hans visor har skymtats i TV-serien "Upp till kamp".

Trots att Dan för längesedan har brutit med KPML(r) så händer det att han spelar visor från de första skivorna på sina spelningar.

Mer info: http://www.danberglund.com/

I morgon blir det lite rock på bloggen igen!

Kjell Höglund - Pandoras Ask

Jag har en nära vän som heter Christian och man kan säga att han är ganska bevandrad i det svenska språket. Ett ord han gärna använder är ordet kuf. Vad är då en kuf frågar du dig? Enligt internetsidan susning.nu så säger dem: En kuf är en underlig, lite egen eller konstig person.

Vem är då Sveriges största kuf? Jag är helt säker över mitt svar; Kjell Höglund! Enligt mig så personifierar Kjell hela uttrycket. Kjell är underlig, Kjell är ganska egen och kan av vissa även beskrivas som lite konstig. Mycket av det som Kjell beskriver i sina sånger har gemene man aldrig hört talas om. Det sjunges om filosofer och poeter, det citeras bibelcitat och allt detta besjungs av en ganska klen stämma på bredaste jämtländska. Kjell ska en gång även ha yttrat frasen "Allt är psykologi" i en intervju med journalisten Bengt Eriksson. Det säger en hel del om hur mystisk den här mannen är.

Kjells senaste, och sista enligt honom själv, skiva heter Pandoras Ask och kom år 2006. Under hela 90-talet och en bit in på 80-talet har Kjell nappat mer och mer på det elektriska soundet och har gärna kryddat sångerna med synthar, trummaskiner och alldeles för mycket effekter. Skivan som kom 1999 heter Kryptonit och är rent ut sagt gräslig när det kommer till ljudbilden. De filosofiska och tänkvärda texterna har dock alltid funnits kvar om man bortser från låten som tyvärr blev Kjells största hit, En stor stark, där var det helt andra procenthalter som gällde.

På Pandoras ask har Kjell dock gått över mer och mer åt det gamla soundet och det låter väldigt mycket 60-talspop över många låtar. När jag intervjuade Kjell för något år sedan så hävdade han att nästan alla sånger på Pandoras Ask är sådana som har blivit över från tidigare skivor. Vad beror nu den fina ljudbilden på? Självklart beror det på producenten och medmusikern Johan Johansson som har rattat in det rätta ljudet och bjudit in ordentliga kompmusiker utan synthar från bland annat Weeping Willows, Hovet och Diamond Dogs. Självaste Lars Winnerbäck medverkar faktiskt på två spår. Utan Johan Johansson skulle det dock inte ha blivit någon skiva då Kjell tydligen inte hade någon större lust att göra någon mer.

Det finns framförallt fyra spår som jag fastnar för direkt när jag lyssnar på skivan och det är de lite snabbare och gungigare låtarna. "Drottningen av Saba" är en riktig rökare med en text som inte är lönt att tolka. Vidare följer titelspåret "Pandoras Ask", en skön låt i hambotakt. Bäst på skivan är dock "Kapitel 2" som är otroligt trallvänlig och sätter sig efter första lyssningen. Även "Forskaren är fri" är en av mina favoriter.

De övriga spåren kräver tyvärr lite mer lyssning för att uppskatta. Jag hoppas verkligen att det här inte blir Kjells sista skiva nu när han äntligen har kommit in på rätt spår igen. Jag vet att han under året har mått ganska dåligt och fått ställa in några spelningar och jag hoppas innerligt att Kjell snart kommer på benen igen. Den här skivan är Kjells bästa så om du är intresserad av att börja lyssna lite på Sveriges snällaste kuf så är det Pandoras Ask ni ska börja med.

Betyg:

6/10

Kuriosa: Kjell Höglund har uttryckt att han inte tycker om att spela live. Han gör dock en spelning i sommar tillsammans med Johan Johansson och det är på Visfestivalen "Kompledigt" i Köping som äger rum den 15-16 Augusti. Mer info finns på http://www.ogir.se/.

Kjell ses som den första i Sverige som använde sig av DIY-metoden. Då ingen ville ge ut hans skivor spelade han in de två första själv med en bandspelare och pressade upp skivorna utan omslag eller etikett. De två första skivorna heter "Undran" och "Blomstertid".

Kjell har en hemsida med bra info: http://www.kjellhoglund.com/

Sinn Fenn - Usling

Under helgen så har jag varit på Kalmar Stadsfest och jag tänkte blogga om en av artisterna jag såg där, nämligen Caj Karlsson och hans gamla band Sinn Fenn.

Vad ska egentligen en bra skiva innehålla? Jag vet egentligen inte men om jag får dra till med en vild gissning så ska en bra skiva för mig innehålla bra melodier och välskrivna texter. Gör Usling med Sinn Fenn det? Bra melodier finns absolut och texterna är någorlunda välskrivna men kanske en gnutta icke samhällskritiska för mina öron. Men det känns som att det gör inte allt för mycket eftersom det är musiken som bygger upp den här skivan. Även om texterna på den här skivan har en del brister så är jag faktiskt beredd att utnämna detta fonogram som en av världens bästa skivor någonsin i mitt tycke.

Skivan inleds starkt med skivans bästa låt, "Fyra årstider" som är bjuder på ett tungt komp med irländska flöjter. Vidare följer "Gud är förkyld" som häcklar vilt med frireligiösa församlingar. Här möts vi av något lugnare tongångar med dragspel.

Om man studerar texterna lite närmare så är det två personer som återkommer ständigt i texterna, Sven Axelsson och Angelica. Sven Axelsson återfinns i flera texter på skivan: Axelsson han sjunger jämt och skrattar alltid högst. (Fyra Årstider), Sven han vinglar på vägen fram tidigt en Juli morgon. (Balladen om Sven och hans ångestfyllda Julimorgon). Även i låten "Sven Axelssons liv och leverne" beskrivs mannen; Sven Axelsson han bär ett pris på sin hals, han är efterlyst både till sjöss och till lands. (Sven Axelssons liv och leverne (återfinns på singeln "Sinn Fenn, Pama Records & Nonstop Records.)).

Även Angelica förekommer i fler texter. För att älska sin Angelica med en läderrem (Fyra årstider), Angelica på dansbanan så fin (Kalaset), Den natten Angelica stannade och var en aning intim (I Danmark stod folket och lyfte på hatten), Angelica tittar på mig med sina klarblåa ögon (Angelica).

Som sagt så återkommer personerna Sven Axelsson och Angelica i flera av Sinn Fenns låtar. Men! På skivans svagaste spår "Kalaset" händer något i texten.  Där var Axelsson och Sven. Vad menas egentligen här? Är alltså Sven och Axelsson två olika personer? Det är svar vi knappast lär få svar på. Men ett svar kan ni dock få av mig. Ni ska köpa den här skivan omedelbart om den ännu inte står i er skivsamling. Den kommer att berika era liv i många år framöver.

Betyg:

9/10

Kuriosa: Sinn Fenn lade ner verksamheten 2002. Sångaren Caj Karlsson har gjort flera framgångsrika skivor under eget namn och tillsammans med "Världens bästa band". De övriga medlemmarna i Sinn Fenn bildade för några år sedan bandet Djävul som i skrivande stund håller på med sitt första album.

Hästpojken - Caligula

Hur kluven kan man egentligen vara? Är det här en bra platta eller är det en tämligen tråkig platta?

Jag gillar Hästpojken, det ska erkännas. Till skillnad från många andra så tror jag faktiskt inte att Hästpojken bildades enbart för att Martin Elissons Bad Cash-kassa sinade vilket innebar att Elisson inte hade råd med fler öl på Sejlden eller Kellys. Jag vill tro att Hästpojken bildades för att berika våra liv med skön popmusik. Och det gör dem, i alla fall live. På livefronten så är faktiskt Hästpojken Sveriges bästa rockband just nu. Men på skiva, njaaaaaaa...

Skivan inleds med Hästpojkens bästa låt; Titelspåret "Caligula". En fantastisk melodi som sätter ribban högt för hela skivan. Den följs av den tämligen sega "Cancerkropp". Efter den följer en hyllning till det vandrande Systembolaget "Shane McGowan". Frågan är om det här är en hyllning egentligen? Sången är så otroligt otydlig att den kunde vara inspirerad av Shane själv. Vad fan sjunger han? "Full på Liseberg och knarkad i Flemingsberg"? Om så är fallet kan det vara Sveriges sämsta rimm någonsin och det ska man egentligen ha en eloge för.

Nu har jag lyssnat igenom plattan tre gånger och jag måste erkänna att den faktiskt växer. Visst finns det många otroligt långtråkiga spår som "Cyklar och Knark" men ju mer jag lyssnar kan jag faktiskt se Hästpojken som ett grymt rockband istället för ett par indiepopsnören.

Godkänt blir betyget och förhoppningsvis blir nästa platta betydligt bättre då trummisen Pop-Lars har hoppat av bandet. Ok, jag gillar både Broder Daniel och Hästpojken men är det verkligen nödvändigt att banka onödigt mycket på pukorna? Visserligen var det värre i Broder Daniel men någon skärpning får det fan bli snart. Karlen är faktiskt över 30 år och borde vid det här laget ha lärt sig att spela lite mer rakt komp.

Slutsatsen blir alltså lite otydlig; Hästpojken är ett bra rockband som är snorbra live men inte fullt så bra på skiva.

Betyg:

4/10

Svenska Postpunkklassiker

Det kom ett paket från Ginza idag. Jag har gått och trånat efter den här skivan hela sommaren nu men inte riktigt känt att jag har haft råd att beställa den. Men nu fanns det pengar och då landade den äntligen på min hallmatta!

Alla med någorlunda kunnande om svensk musikhistoria vet att MNW har Sveriges bästa backkatalog när det gäller svensk rock. Visserligen tror jag att den helt och hållet tillhör Bonnier Amigo idag men det är en annan historia. Under MNW har vi fått skåda den fantastiska etiketten Mistlur där nästan alla bra svenska rockband släppte sina plattor under 80-talet. Vi snackar om Ebba Grön, Imperiet, Diestinct, Raketerna osv. Med andra ord det som i dag brukar kallas för postpunk eller New Wave som vissa väljer att kalla det. Det bästa inom genren är samlat på två CD-skivor.

Om man tittar lite närmare på vilka som medverkar på skivan så kan man höja ögonbrynen då och då. Först ut är inga mindre än Lustans Lakejer. Bra band, visst, Men Postpunk? Snarare synth om du skulle fråga mig. Vidare så kan också hitta Tant Strul. Riktigt bra rock, men knappast postpunk.

Sen har skivan några riktiga godbitar. Mitt absoluta favoritband medverkar med sin näst bästa låt. Sundsvallsbandet Diestinct med låten "Ensam för en dag" ett helt fantastiskt band men som enligt min smak istället skulle ha medverkat med låten "Underlig och konstig" (återfinns på LP'n "Se men inte röra" och samlingen "Sveriges största singel vol II" (båda Mistlur)). Även electropostgotharna Ståålfågel medverkar med melodin "En dag i varuhuset". En fantastisk låt.

Ett band som jag måste omvärdera är TT Reuter som här medverkar med "2000 år". Dessutom i en version som jag tidigare inte har hört där Henrik Venant sjunger betydligt bättre.

Övriga medverkande band som är någonting att hänga i granen är: Stadion, Brända Barn, Kai Martin & Stick!, Blue for two, Reeperbahn och Imperiet.

Men så till den stora besvikelsen. Vart fan är Raketerna? Ett av Sveriges bästa postpunkband någonsin finns inte med på skivan. Varför frågar jag mig? "Hemligheten" (återfinns på singel med samma namn, Mistlur) är en fantastisk låt som absolut skulle tillföra skivan mycket. Visst, jag erkänner att den är ganska uttjatad men varför då inte ta en av de mer okända låtarna med Raketerna som "Långt härifrån" (LP med samma namn, Mistlur) eller "Ståplatsbiljetten" (LPn "Långt härifrån" samt "Sveriges största singel vol II", båda Mistlur).

Hur som helst så känns den här skivan livsnödvändig ifall du vill ha en bra samling över en något bortglömd epok i den svenska musikhistorien. Kanske till och med en livsnödvändighet för musikälskaren?

Betyg:

8/10