Hästpojken - Caligula

Hur kluven kan man egentligen vara? Är det här en bra platta eller är det en tämligen tråkig platta?

Jag gillar Hästpojken, det ska erkännas. Till skillnad från många andra så tror jag faktiskt inte att Hästpojken bildades enbart för att Martin Elissons Bad Cash-kassa sinade vilket innebar att Elisson inte hade råd med fler öl på Sejlden eller Kellys. Jag vill tro att Hästpojken bildades för att berika våra liv med skön popmusik. Och det gör dem, i alla fall live. På livefronten så är faktiskt Hästpojken Sveriges bästa rockband just nu. Men på skiva, njaaaaaaa...

Skivan inleds med Hästpojkens bästa låt; Titelspåret "Caligula". En fantastisk melodi som sätter ribban högt för hela skivan. Den följs av den tämligen sega "Cancerkropp". Efter den följer en hyllning till det vandrande Systembolaget "Shane McGowan". Frågan är om det här är en hyllning egentligen? Sången är så otroligt otydlig att den kunde vara inspirerad av Shane själv. Vad fan sjunger han? "Full på Liseberg och knarkad i Flemingsberg"? Om så är fallet kan det vara Sveriges sämsta rimm någonsin och det ska man egentligen ha en eloge för.

Nu har jag lyssnat igenom plattan tre gånger och jag måste erkänna att den faktiskt växer. Visst finns det många otroligt långtråkiga spår som "Cyklar och Knark" men ju mer jag lyssnar kan jag faktiskt se Hästpojken som ett grymt rockband istället för ett par indiepopsnören.

Godkänt blir betyget och förhoppningsvis blir nästa platta betydligt bättre då trummisen Pop-Lars har hoppat av bandet. Ok, jag gillar både Broder Daniel och Hästpojken men är det verkligen nödvändigt att banka onödigt mycket på pukorna? Visserligen var det värre i Broder Daniel men någon skärpning får det fan bli snart. Karlen är faktiskt över 30 år och borde vid det här laget ha lärt sig att spela lite mer rakt komp.

Slutsatsen blir alltså lite otydlig; Hästpojken är ett bra rockband som är snorbra live men inte fullt så bra på skiva.

Betyg:

4/10